Hej,

Idag har varit en okej dag, inte mer än så. Känns som jag just nu står med ryggen mot en väldigt lång raksträcka och har nu kommit fram till där vägen delar sig i flera vägar. Vet inte vilken väg jag ska ta?!? Tror det beror mycket på att raksträckan jag har bakom mig, där är vägen och mitt liv som innehållt mormor.

Jag har väldigt svårt att släppa taget känner jag. Att älskade fina, underbara och kloka mormor inte finns mer känns fortfarande overkligt, att hon liksom bara är bortrest och snart kommer hem igen, men tyvärr gör hon inte det. Saknar att höra hennes röst, hennes skratt och stoltheten hon hade i rösten när hon berättade att hon lyckats i växthuset och med sina fina pelargonior som hon gjorde varje vår och sommar.

Men tyvärr har allt sin tid, en del ska lämna oss allt förtidigt och det gjorde mormor. Mormor kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och för mig var hon speciell och alldeles perfekt som mormor. Brydde sig alltid om en och alla barnbarn var speciella för henne på olika vis och det visade mormor genom att ta fram våra bästa sidor.

Det kommer ta tid att läka såret och skorpan som ligger på är långt i från så hård att såret inte blöder mer.

Kram!